Dokumentation från en skola i X-köping.

Vid en höstterminsstart kom en liten söt flicka till vår särskoleklass. Vi tyckte det var konstigt att hon skulle gå i särskolan men habiliteringen hade träffat henne och bedömt att hon hade behov av att gå i särskolan. Vi hade en överlämningskonferens vid höstterminens början med förskoleklassens personal där vi fick mer information om flickans svårigheter men ingen visste riktigt vad som var problemet. En av oss hade sett flickan i förskolan och där var inga problem så vi funderade mycket över förskoleklassens pedagogik.

Efter en tid förstod vi att flickan var väldigt ojämn olika dagar. Något som förbryllade oss var att en dag kunde hon färgerna men nästa blandade hon ihop dem, särskilt blått och grönt. Var hon färgblind?

Efter ett tag förstod vi att det var något med hennes ögon så hon fick remiss till ögonläkare men hon fick inga glasögon. Vid något tillfälle skjutsade vi hem henne och då sa hon var vi var längs vägen och när vi skulle svänga. Detta tyckte vi var konstigt om hon såg dåligt.

Vi hade kontakt med en rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten och en dag kallade hon samtlig personal som träffade flickan i skolan och på fritids samt föräldrarna. Vi fick då veta hennes diagnos.

Vi hade aldrig hört talas om denna diagnos men från Specialpedagogiska skolmyndigheten berättade de om vad den skulle innebära för ”vår” flickas utveckling. De berättade också att det fanns ett speciellt team på RC syn i Örebro som kunde stötta skolpersonalen. Rådgivaren sa att vi hade tystnadsplikt så vi pratade enbart inom arbetslaget och med rektor.

Det blev en mycket arbetssam period då personalen måste bearbeta sina egna känslor och samtidigt kunna bemöta flickan på ett bra sätt. Det fanns endast ca 40 människor med denna diagnos i Sverige. Varför skulle just vår elev finnas bland dem. Vad orättvist för henne och hennes familj. I efterhand tror vi att det varit bra om personalen fått träffa en handledare utifrån.

I början behövdes ingen extra personal men efter något år anställdes en pedagogiskt outbildad assistent. Nu i efterhand vet vi att det varit bättre med en pedagogiskt utbildad personal eftersom man måste ta till vara alla inlärningssituationer och då är det bra med en pedagogisk grundut-bildning. Det går inte att planera alltid då man ska göra något utan dagsformen bestämmer och då måste man ta tillvara alla tillfällen. Är samtliga utbildade kan man också bytas av och ansvara för olika delar av skoldagen.

Av SV-teamet på RC syn i Örebro fick vi utbildning på ett dataprogram som är speciellt framarbetat för människor med denna diagnos. Programmet gick ut på att ”spara” så många upplevelser som möjligt för att sedan kunna plocka fram då sjukdomen gör att flickan blir mer inaktiv.

Vi bildade en nätverksgrupp med föräldrar, personal, habilitering och SV-teamet från Örebro. Denna nätverksgrupp träffades en gång per termin för att stämma av läget samt vad de olika resurserna arbetade med just nu och hur vi skulle komplettera varandra tills nästa möte. I denna nätverksgrupp hade vi också ett Internetbaserat Nätverk med tillhörande forum där vi kunde kommunicera med varandra och se vad de olika medlemmarna i nätverket skrev.

Genom samma Distansutbildningsplattform på Internet erbjöds också en distansutbildning som både personal och föräldrar erbjöds att delta i.

Där fick de efterhand mer kunskap men också utbyte med annan personal som arbetade mot elever med samma diagnos.

Personal från vår skola var på grundutbildning på Resurscenter syn i Örebro.

Eleven, föräldrarna och personal från skolan erbjöds också att komma på sk. träningsbesök till Resurscenter syn Örebro, vilket utnyttjades vid några tillfällen.

På skolan måste vi tänka på att inte förändra för mycket eftersom flickan var trygg i det hon kände till innan sjukdomen märktes så mycket. Vi måste tänka långsiktligt då det gällde lokal och det var inte alltid allt blev det bästa för flickan eftersom det fanns flera elever i klassen att ta hänsyn till. Vi var dock nöjda med det mesta och fick förståelse även från personalansvarig vid tillsättning av tjänster.

Efterhand som flickan blev äldre och fick större problem var träningsskolan nästa steg. Vi informerade specialpedagogen där tidigt och hade ett visst samarbete med lång inskolning tillsammans med personal från vår skola.

Fast flickan nu lämnat vår skola och går på en annan skola sedan några år, dyker hon ofta upp i våra tankar och vi pratar om henne då vi träffas.

Att fått arbeta med en elev med denna diagnos har utvecklat samtliga pedagoger, både personligen och pedagogiskt, och gett oss en viktig erfarenhet.

Personal på särskolan år 1-6

No comments yet

Add comment

You must be logged in to post a comment.